Idag ställdes Miso ut i ökl i Ulriksdal. Det var duktiga Sofia som ställde henne, jag är så tacksam för jag hade inte kunnat göra det lika bra själv. Miso är ju inte van att stå och som Sofia sa, det är något man måste träna från valpstadiet. Något vi inte har gjort. Miso var så söt för när Sofia sa "stå" så erbjöd Miso hopp-stå. Det är ju det hon har lärt sig .

Jag har under veckan gjort lite hemläxa och tränat några minuter varje dag på att bara stå. Något lite har nog träningen gett för jag tyckte det såg riktigt bra ut, i alla fall mycket bättre än de två gånger tidigare då jag har ställt henne. Såklart så plockade Sofia fram det allra bästa hon kunde, med de förutsättningar som fanns.

Jag tycker i alla fall att Miso var jättefin och när Peter hörde hennes kritik så utbrast han: – Men, det låter ju jättebra!

Dagens kritik med kvalificering "Excellent":

"Utmärkt typ. Vackert välskuret huvud. Bra hals. Stark rygg. Något lång i länden. Utmärkta ben och tasssar. Välvinklad fram och bak. Rör sig med bra steglängd från sidan. Ngt trång bak. Utmärkt päls. Välvisad och välpresenterad."

Var på klubben häromdagen och körde hinder och slalom. Hinder tog Wilma fyra på raken och jag kunde springa med utan att hon vände sig mot mig. Jag sprang med och belönade i slutet.

Slalom gick också jättebra. På kursen i onsdags fick jag lära mig ett annat sätt än det jag fått tips om tidigare. Man står med ansiktet mot hunden på motsatt sida än det hunden ska gå in, och backar sen för varje pinne. Wilma fattade snabbt att hon skulle gå in från rätt sida och jag kunde sätta henne på helt motsatt sida och gick ändå rätt. När jag backade så tog hon slalomen automatiskt. Med tanke på att hon aldrig egentligen har kört agility förr så greppar hon alla nya saker snabbt. Hon är rolig att arbeta med.

Miso var hos Sofia och blev trimmad, sen fick jag lite tips om hur vi ska träna inför utställning. Jag fick en del att tänka på. Sofia är så otroligt diplomatisk, men jag förstår att JAG har en hel del att tänka på. Tur att jag får hjälp att ställa Miso, för det är något helt nytt och som inte kommer naturligt för mig. I vilket fall så praktiserade jag lite av det som Sofia hade lärt mig när vi var på klubben, och Miso gick redan då mycket bättre. Nu gäller det att jag kan hjälpa Miso att få lite mer förväntan på att bara stå still. Hur lätt är det?!!!

Igår fick vi prova på långhopp, slalom och kontaktfält på balansen. Hindren och tunnlarna var också framme.

Vi fick börja med väldigt enkelt långhopp och kunde öka svårigheten snabbt. Hoppen känns inte som svårt för Wilma, svårigheterna gissar jag blir när det kommer fart in i bilden och när jag ska springa med. Slalomen är ju trixig, Wilma fattade snabbt att vilket håll hon skulle komma in ifrån. Det märks ju att hon är en "mogen" (öhum) kvinna, som har varit med om en del. Hon är ju van att bli tränad och förstår snabbt nya saker. Hon var dock lite söt när hon försökte använda slalomställningen som fottarget. Slalomen är nog det vi kommer att få träna mest på.

Instruktören tycker att jag kräver för mycket av Wilma och berömmer henne för lite. Men jag vet ju vad hon kan och jag är van att dämpa henne snarare än att tjoa för mycket. Skulle jag göra det i lydnaden så går hon ju i taket. Agilityn är visserligen annorlunda och något nytt, men den är också mer självbelönande. Hon älskar ju att springa och hoppa.

Jag har ju använt nosttargetplatta i kontaktfälten, jag kunde snabbt ta bort targetplattan och göra targetöverföring på nedersta delen av kontaktfältet. De andra ställer godisskålar i slutet av kontaktfältet. För W:s del så är det bättre att hon inte ser godiset eftersom det då lätt blir lite slarvigt. 

Nästa gång ska de köra däcket. Jag kommer inte att vara med då tyvärr. Jag tror att däcket kan bli en utmaning då det är lätt att smita förbi på sidorna. Men W har ju överraskat mig varje gång med att klara mer än jag tror.

Igår träffades jag och Annika i lilla skogen som ligger mellan våra hus. Så bra att ha någon som tittar på när vi jobbar och kommer med förslag. Det kan vara små ändringar. Jag tror att jag har blivit lite handlingsförlamad p g a att Miso har varit svårttränad. Med Wilma har jag enklare att hitta lösningar, vi kan varandra rätt så bra vid det här laget, även om hon konstant överraskar mig med nya påhitt. Men det har jag liksom vant mig vid.

Med Miso däremot så har det varit så ojämnt, ibland taggar hon till och andra gånger har hon varit helt omöjlig att träna. Men med rätt medel/sätt så taggar hon till. Jag måste verkligen bli bättre på att hitta de knapparna. Det är två helt olika sätt att träna ett energiknippe och en mer eftertänksam typ.

Med Wilma måste JAG vara mer lågmäld. På agilitykursen så tycker det att jag inte berömmer henne tillräckligt. Men jag vet ju att hon går i taket om jag tjoar för mycket. Med Miso måste jag peppa mycket mer och ta mindre kliv i träningen.

Idag var jag och Helena på klubben och plockade fram en massa agilityhinder. Hade ni frågat mig för ett år sedan hade jag sagt att jag ALDRIG kommer att träna agility. Har alltid tyckt att det verkar lite bökigt att träna p g a att man måste rådda så mycket med hinder. Men det är det värt. Wilmenlund tycker det är så himla kul.

Idag provde jag att skicka henne över 5 hinder på rad, Helena stod med godisskålen. Jag sprang med vid sidan och det fungerade bra. När jag har tränat själv så har hon sökt sig mot mig då jag springer bredvid.

Med gungan så började jag först att träna kontaktfält, sen fick hon gå sakta och stanna på mitten för att hitta balanspunkt. Till slut kunde jag släppa gungan ganska högt upp och hon stannade kvar på den fast det dunsade och lät ganska mycket. Duktiga Wilmenlund, övervinner obehagskänslor tack vare att det är så roligt.

Slalomen får jag hjälpa henne genom att luta kroppen mot hindren vid varje vänstersväng.

Miso fick också prova lite hinder. Det är nog bra för hennes självförtroende. Med Helenas hjälp så klarade hon både tunneln och släpet. Till slut sprang hon igenom själv. A-hindret gick också bra. Hon är betydligt mer försiktig än Wilma.

Som avslutning fick Miso dra bildäck 4x50 meter.

Det här var ett lite udda sätt att distansträna hunden.

Inte riktigt så gick det till idag när jag, Anni och Ingrid träffades för viltträning. Vi började med markeringar, en på vatten och en på land. Anni hade med sig en halvslemmig and som hon tränat med igår.

Jag hade bestämt mig för att idag handlade det bara om att hon skulle vilja ta viltet och komma till mig med det. Jag struntade i fart och allt annat.

Miso började och fick först markeringen på vatten med den slemmiga anden. Hon tog  den men släppte den på en gång fast jag stod helt nära. Jag gick då bort ifrån henne och fortsatte att gå tills hon kom till mig med den jag berömde henne, men slutade när hon droppade den två meter ifrån mig. Gjorde ingen stor affär av det. Tog upp den och gick tillbaka. Hon fick landmarkeringen, en duva. Hon gjorde samma sak där droppade den två meter i från mig.

Vid nästa omgång markeringar så tränade jag lite avlämningar separat först. Sen ställde jag mig helt nära vattnet så att hon bara ta upp anden, vända sig om och lägga den i min hand. Duvan fick jag fint i handen.

Sen gjorde vi ett stort sök med fem fåglar. Miso sprang ut, noterade att en kråka låg i ett träd. Tog en annan kråka och bytte sen den mot en trut. Inte önskvärt, men jag brydde mig inte om det utan fick till sist truten i handen. Sen sprang hon ut och hämtade en tredje kråka som låg uppe på en bergsknalle, även den fick jag i handen och avslutade sen vår träning.

Vi får träna det där med att inte byta separat. Hon har ju en tendens att göra det även med dummys.

Min plan är att fysträna henne mycket nu så att hon får lite muskler och flås, med det kommer säkert mer fart också. Bortsett från promenader så har hon ju nästan inte gjort något på fyra månader och har såklart inte den bästa fysiken just nu. Nu får hon bära klövjeväskor, vi ska på allvar börja dra bildäck och cykla, när det blir varmt och jag har fått i ekan ska vi även simträna.

I morgon ska vi träffa Helena för lite agilityträning. Det var länge sedan vi träffades känns det som, eller i alla fall tränade ihop.

Idag var första tillfället på agilitykursen. Wilma var i sitt esse, hon tycker det är vansinnigt kul! Vi delades in i grupper och fick prova två hinder - hopphinder och tunneln.

Det var fem hinder uppställda och vi skulle ta ett i taget och stegra svårighet först när hunden förstått. Wilma hade inga problem att ta alla hinder. Jag skulle ha blivit förvånad om hon inte hade förstått det. Vi hann inte köra att föraren springer bredvid, det kan säkert "störa" henne så att hon viker av mot mig.

Tunneln fick först prova en kort, sen en längre och sen vinklad i hästskoform. Tanken var att vi skulle hjälpas åt med någon som stod i slutet av tunneln. Vi hann inte ens få någon som stod där innan Wilma var igenom, taggad är bara förnamnet . Den längre och den svängda tunneln var inte heller något problem.

Det vi måste träna på är att hon ska kunna jobba från min högersida, med mycket lydnadsträning så är hon ju van att vara på vänstersida.

Läxan till nästa gång är framåtsändande och att sitta kvar och vänta.

Nu är i alla fall stollaren ganska trött, så lite ansträngande är det i alla fall. Det är ju jobbigt också att sitta och vänta och behöva säga "DET ÄR MIN TUR NU!" "DET ÄR MIN TUR NU!!!" "HALLÅÅÅÅ MATTE, DET ÄR MIN TUR NU!!!!!!!!" . 

I morgon ska vi ta bort stygnen på Miso. En liten sårskorpa som löpte längs med sårkanten har nu släppt av sig självt, ärret ser jättefint ut.

Jag och Wilmenlund börjar agilitykurs nästa vecka. Har ju inte haft jättemycket tid de senaste veckorna att träna, men man kan ju alltid träna på lite kontaktfält och sånt.

Jag har tränat inne med att hon har fått backa upp på en låda och sen duttat på nostarget på golvet framför frambenen. Det har hon förstått. Idag på klubben försökte jag först att få henne att stå med bakbenen på bänken till fikabordet och targeten på marken. Det blev lite för högt tyckte Wilma, eller hon förstod inte riktigt vad jag ville. Jag hittade en lägre sten och kunde ha targeten på marken, och då gick det bra. Sen fick hon hoppa upp på bänken och då ställde hon sig själv med bakbenen på bordet och framtassarna på bänken. Jag lade targeten mellan hennes framben och så fick hon stå där och dutta med nosen. Tänkte att det blir lite likt balanshindret och A-hindret.

Sen har jag börjat att träna att skicka henne ut från mig från både vänster och höger sida. Hon har fått runda en lyktstolpe antingen från höger eller från vänster. Först stod jag helt nära lyktstolpen och på slutet ca 3-4 meter ifrån.

Wilma har jättesvårt att släppa min vänstersida, hon går som klistrad där. Idag fick hon gå på min högersida hela tiden i tempoväxlingar och i höger och vänstersvängar. Kommer hon lite efter så glider hon lätt över på vänster sida. Ingångar på höger sida är jättesvåra, då blir det en liten snurr istället om jag inte visar in henne rätt.

Det blir en utmaning med handling från båda sidor, men det är kul att pilla på de här små detaljerna som kommer att kunna vara till hjälp sen.

MISO

Miso är jättepigg och vill gärna springa och leka. Jag körde ett väldigt kort lydnadspass med henne med bara fritt följ. Får vi bara komma igång och träna så ska vi nog få ordning på lydnaden också. På torsdag tar vi bort stygnen och efter det så ska hon vara fit for fight!

Fick en bild av en kompis på min första hund, Cavat. En Cavalier King Charles Spaniel. Han var med mig överallt och gjorde inte mycket väsen av sig, förutom den gången hand jagade vårt dagbarns kanin över gräsmattan. Kaninen fångades in och dog sen av skräck. Efter det blev Cavat kallad kanindödaren av dagbarnet Lotta, men eftersom Cavat hade en stor plats även i hennes hjärta så blev han förlåten. Det var väl i stort sett hans jaktliga "meriter". Ja, meriter över huvudtaget. Cavat var för stor, hade för lång nos och det enda som var rätt utseendemässigt var att han hade en spot på huvudet. Men för mig var han den finaste.

Cavat och jag på cykeltur till badet (notera de långa, smala spirorna - det var då det)