I måndags blev Miso kastrerad. Jag lämnade in henne på morgonen och hämtade henne vid 14-tiden. När hon stapplade in på i undersökningsrummet med en strut på huvudet viftade hon lite tappert på svansen. Hon var helt klart påverkad av narkosen och hade såklart ont.

Väl hemma bäddade jag ner henne i bian med en fllt, hon rörde sig inte ur fläcken på hela kvällen. Wilma tyckte det var jätteskumt och lade sig en bit ifrån och höll koll på Miso. Eftersom Wilma kan vara lite pillig, leta fästingar och sköter Misos intimhygien så ville jag hålla henne en bit bort. Dels därför att jag inte ville att hon skulle undersöka magen och dels för Misos skull som ju var försvarslös och det kan nog upplevas som stressande även om de är bästa kompisar.

De har gjort ett jättebra jobb, de är duktiga på Nacka djurklinik. Stygnen är så fina och det ser så rent och snyggt ut. De har rakat en stor bit på magen men det är inget som syns från sidan.

Redan på tisdagen mådde Miso mycket bättre och på kvällen var hon normal. Nu är det lite svårt att hålla henne lugn. För även om hon mår bra så ska hon ju inte springa, skutta och hoppa. Ibland går det lite för fort då vi går ut och hon far ner för trappan. Man får tänka sig för hela tiden och inte öppna dörren innan hon har koppel på sig så att jag kan hålla igen. Skönt att det har gått så bra och hon verkar helt oberörd. Hon är dessutom väldigt duktig och låter bli såret, så hon får vara utan tratten mycket, så länge jag har henne under uppsikt. Hon verkar helt ointresserd av magen. Wilma har förstått att hon ska hålla sig borta också, men jag litar ju inte på henne så jag särar på dem t ex i bilburen.

Nästa torsdag ska vi ta bort stygnen och det känns som om återhämtningen kommer att gå snabbt, vilket är jätteskönt.

När jag blundade var det vår och när jag öppnade ögonen var det vinter. Det måste ha varit den kortaste sommaren någonsin. Ja ja, nu har de 1,5 dm snö som helt i onödan kom i natt snart smält bort. Jag skulle ha varit med som assisten på en unghundskurs i morse, men med sommardäck på bilen så vågade jag mig inte ut. Bara att sätta sig att jobba istället, det är det mitt liv går ut på just nu så det kanske var lika bra det.

Lite senare så vågade sig Helena ut med bilen och hämtade upp mig för lite jaktträning. Vi började med Wilma som fick hämta lite markeringar för att hon skulle var nöjd sen. Lystra, Vilja och Miso fick ta dubbla markeringar som landade på linje, sen linjetag på samma ställe på ganska långt avstånd.

Jag förde Vilja och innan vi började gjorde jag lite övningar som gick ut på att hon ska följa min dirigering och titta på rätt dummy och en övning bara för att hon skulle fatta att hon bara ska ta en dummy i taget. Hon är så söt för när jag fick fela henne då hon bytte dummy, så gick hon till Helena liksom för att säga att hon inte ville leka med den där arga tanten längre. Men sen var hon lika glad igen när hon gjorde rätt och jag berömde henne jättemycket. Sen gjorde ett jättebra jobb och lyssnade på både stoppsignal och dirigeringar.

Miso hade full fart ut och in och gjorde ett jättebra jobb. Som Helena sa, det syns verkligen att hon tycker att det är roligt nu. Så skönt!!!

Nu har jag haft Vilja hos mig några dagar och Miso är med Helena uppe i fjällen. Miso och Vilja är så lika på många sätt. Inte bara det att de har den lite smått enerverande förmågan att hela tiden med nosen lyfta musarmen för att få uppmärksamhet när jag sitter och jobbar :-) Sättet de rättar in rumpan för att komma i bästa position för att bli kliade, hur de lägger tassen på ens arm när man kliar dem. Uppsynen. De är väldigt lika i temperamentet, lugna och behagliga. Liksom Miso så kan Vilja ibland vara långsam på koppelpromenaderna när hon tycker att det är lite tråkigt.

Vilja och jag har tränat så mycket jag har hunnit. Igår gjorde hon ett fantastiskt jobb. Vi var ute på Värmdö BK och skulle ha gått upp på ängarna för att träna långa linjetag. Men det var jägare där uppe som pangade (vad jagar de nu?), så vi fick hålla oss på appellplanen. Jag lade ut dummys så att det blev långa sträckor att springa. Åt det ena hållet en djup bäck att ta sig över. Åt andra hållet upp mot vinden och bakom en stor skräphög och åt tredje hållet snett bakom oss ut i höggräset. Vilja såg när jag lade ut.

Hon fastnade framför bäcken och letade länge. Jag försökte trycka på henne över och hon tog mina stoppsignaler jättefint, men jag lyckades inte få över henne ändå. Jag satte ner henne vid kanten av bäcken, gick en bit bort och skickade henne på ut-signal. Då fattade hon och hoppade över. Jättebra att hon tog mina stoppsignaler och att jag fick testa om hon tog mitt "över". De andra två linjetagen tog hon utan problem och hon sprang rakt.

Under tiden hon sprang ut för att hämta den tredje, kastade jag en dummy mitt ut på appellplanen när hon inte såg. Jag ville testa om hon kunde springa rakt ut på mitt linjetagstecken utan synretning. Det blev lite svårare, hon ville gärna dra sig till höger ner mot bäcken igen. Vi gjorde om och gick närmre och till sist förstod hon.

Jag avslutade med att lägga ut tre dummys nära varandra på linje och skickade henne på en efter en. Inte en enda gång under träningspasset bytte hon dummy fast jag hade lagt flera på rad i linjetagen!

Idag ska vi på kurs i Sorunda, ska bli spännande om det sitter när vi kommer bland andra hundar, konkurrens och nya övningar.

Eftersom Miso har varit så seg så har jag fått låna Vilja av Helena. Jag hade ju anmält mig och Miso till jaktkurs och det har ju inte fungerat alls, så då var det ju perfekt att få köra brunbjörnen istället. Även om Miso så sakteliga har börjat komma tillbaka, bara på den senaste veckan har hon piggnat på sig avsevärt, så har jag bestämt mig för att inte tävla eller gå några fler kurser med henne i vår.

Dock var vi anmälda till WT igår. Jag trodde inte att de hade fått min avanmälan så jag tog med Miso, fast jag skulle tävla Vilja också. Jag bestämde mig för att bara köra Miso på en eller två rutor. Även om farten har börjat att komma så har vi ju inte kunnat träna något sedan i höstas. Vi har helt enkelt inte tillräckligt med kunskap. Miso fick 19 poäng på markeringsrutan och nollade sen två rutor, så jag bestämde mig för att bryta där. Det positiva var att hon hade god fart fast hon fick jobba mer än hon gjort på mycket länge. Äntligen ser jag lite glädje i henne.

I morse kom hon till mig med en leksak och ville kampa, vi gjorde det en stund och sen kastade jag trasan ifrån mig. Då skuttade hon ut så att mattorna for och tog den! Det har hon inte gjort någonsin tror jag. Hon brukar att lufsa ut. Jag blev så glad! Det finns där. Nu har hon fått åka med Helena och Perra till fjällen, medan Vilja är här hos oss. Tack Helena för att jag får låna din pärla, tur att man har så bra vänner.

Vilja och jag ska nämligen starta på WT på Lidingö på söndag. Jag skulle ha tävlat med Miso, men det gick att byta hund. Det blir Nkl igen, fast vi blev uppflyttade till Ökl igår med 86 poäng. Läs mer om gårdagens tävling hos Helena. Jag är mycket nöjd med både Viljas och mitt arbete. Vilja är jätteduktig och väldigt rolig att arbeta med. Ingenting sitter långt inne där. Hon jobbar och jobbar. Hon har dessutom fått byta förare ett antal gånger, men det är inget som bekommer henne. Ibland kan det dock gå lite väl fort, långt och brett så jag hade bestämt mig för att verkligen rama in henne så gott jag kunde. Jag är mycket nöjd med mig själv också. Jag var fokuserad och gjorde bra beslut, det kändes riktigt bra  

Nu i veckan ska jag träna så mycket jag hinner, tyvärr så är jag inne i min värsta arbetsperiod. Men jag och Vilja ska träna på fotgående, linjetag och att inte byta dummy. Kanske, kanske vi ska tävla Ökl gången efter Lidingö  

I morse åkte vi till Kennel Ryegate's i Eskilstuna för träning och påskbuffé. Annica hade lagt upp träningen som fyra stationer och vi jobbade ett ekipage åt gången. Man fick anpassa efter sin egen hund.

Jag fick köra tre hundar :-) Wilma eftersom hon fick arbeta lite för familjefridens skull, Vilja eftersom jag ska tävla med henne på måndag och Miso som har börjat kvickna till.

Wilmenlund gör ju saker på sitt vis, snabbare än sin egen skugga  . Vilja och jag fick till riktigt bra fotgående och bortsätt från några försök att apportera snitslar så gjorde hon ett bra jobb. Miso gjorde alla stationerna och hade bra fart ut och in, äntligen min lilla fis!!!  

Kalla men nöjda gick vi sen in och käkade påskbuffé som vi alla bidragit till men Thomas ställt i ordning och fixat med. Mums! Jag åt så jag nästan storknade.

En riktigt trevlig dag med goda vänner och nya bekanta. Glad påsk alla, nu drar vi till Blåkulla  

För en vecka sedan lämnade Peters syster Anna oss, efter sju års lång kamp mot cancer. Anna var en otroligt stark människa och lyckades klara av otaliga behandlingar och operationer. Jag var alltid så imponerad över hennes vilja och glädje. Fast man många gånger såg att hon hade väldigt ont så var det inget som hon lät ta över. Hon hade planer framåt hela tiden.

Anna lämnar ett stort tomrum efter sig. Jag tänker på henne ofta och tänder ett ljus varje dag. Jag vill tro att hon vet att hon i allra högsta grad är med oss i tankarna. Kram Anna.

Idag var jag och Helena på prova-på-agility med tanterna Wilma och Vilja, båda i sina bästa år. Det var instruktörsutbildning och vi var med som testekipage.

Wilma var sååå taggad. Hon tyckte att de andra gott kunde ha gått hem så att hon fick göra hela tiden. Hon förvånade mig med att göra allt utan tvekan. Jag trodde att tunneln, släpet och vippbrädan skulle vara läskiga. Hon har ju jättebra kroppskontroll men tycker att skrammel och prassel är lite läskigt. Men hon kunde inte fort nog springa igenom tunneln, släpet höll jag upp första gången och andra gången lite mindre och sen sprang hon utan att jag höll upp i slutänden. Vippbrädan hann jag inte riktigt med. Instruktörerna stod ju och höll för att den inte skulle dunsa i backen, Wilma hade full fart. Jag tror min största utmaning blir att det inte ska gå för fort och därmed bli tokigt och fel. Nu siktar vi på KM  

Bästa Annika tog idag 271 poäng i elitlydnad trots en 0 på vittringen, vilket suveränt ekipage! Ett oerhört previlegium att ha en så duktig träningskamrat. Annika frågade om hon fick ha Miso en dag för att se vem hon är. Annika har ju sett oss när vi tränar, men ville "känna på" Miso under en längre tid. Igår fick Miso tillbringa dagen med Annika. Vi vet inte riktigt vad hon gjorde, Peter undrade om de hade samtalsterapi  . Annika provade att leka och träna lite med Miso för att se vad hon svarar på. Nu ska hon ju snart ha sina "valpar" så hon är sitt segaste jag.

Bästa Annika hade skrivit ner fyra sidor med synpunkter och en plan för hur hon tycker att jag ska gå vidare, hur  jag ska träna, belöna etc. Snacka om service! Hon tyckter Miso är en jättetrevlig hund som jag INTE ska omplacera. Det värmer en stackars olycklig mattes hjärta. Och det var en massa bra tips som jag definitivt ska ta till mig och försöka leva upp till. Det känns mycket hoppfullt!

Jag har fått jättefin uppbackning av mina träningskompisar, kennelmamma Annica, instruktörer och andra. Helt underbart att ha ett sånt gäng runtikring sig som lånar ut hundar, kommer med tips och lösningar. Jag får ha tålamod. Men det kan jag ha bara jag har en plan och en tro på att det kommer att lösa sig.

Känner att jag måste förklara lite hur jag tänker.

Jag har i dagsläget inga planer på att omplacera Miso. Jag börjar att förbereda mig på att det är en möjlighet om vi inte får ordning på den här tröttheten. De som tränar med mig har sett henne och förstår vad jag menar med trötthet. Det är inget beslut jag tar lättvindigt om så blir fallet. Jag får ont i magen av att tänka på att jag skulle omplacera henne så tro mig, jag vill göra allt jag kan för att det inte blir så.

Först och främst ska jag låta löpperioden gå över, jag ska låta ta blodprover på henne och utesluta ev sjukdom. Sen ska jag kastrera henne. Om jag fortfarande efter en tid känner att vi aldrig kommer att kunna träna i den utsträckning jag vill så ska jag utvärdera vår situation. Ska jag ha en fantastiska familjehund som jag bara aktiverar med lite övningar och spår och lägga ner hundträningen? Räcker det för mig? Eller ska jag låta henne få flytta till en aktiv hundfamilj som inte är intresserad av att träna och tävla, men som blir jätteglada av att ha en supermysig och glad hund, utan några som helst problem i livet (förutom en matte som vill för mycket)? Det är ställningstagande som jag får ta sen.

Ja, hundarna är familjemedlemmar och jag älskar dem precis för det de är, men faktum kvarstår. För mig har hundträningen blivit en livsstil, en viktig del av min vardag och mitt sociala nätverk. Jag känner att jag har mycket att ge och får inte utlopp för det.

Men tills vidare hoppas jag på att detta går att vända, tiden får utvisa. Det viktiga för mig är att allt blir till det bästa för hela vår familj. Jag får jättebra stöd från mina träningskamrater i alla mina våndor, frågor och malande av tankar. Tack snälla ni för att ni finns och försöker att hjälpa till.