Jag var ute med Wilma och hade Miso i ryggsäck på magen. Men så vaknade hon till och ville ur så jag tänkte hon kunde få gå en liten bit. Hon är ju oftast runt benen på en så det gäller att hålla koll. Men så under en mikrosekund så släppte jag fokus på henne och då snubblade jag först på henne och trampade sen. Hon hoppade på tre ben och skrek som en stucken gris. Jag blev livrädd och kände igenom henne. Tyckte att benet kändes annorlunda. Jag lyfte upp henne i ryggsäcken igen och hon var helt stilla och gnydde bara lite. När jag kom hem släppta jag ner henne på golvet och hon haltade, men verkade ändå pigg. Ringde direkt till Nacka djursjukhus som tyckte jag skulle komma in på en gång och kolla för säkerhets skull. Innan vi åkte dit fick Miso äta och hon glufsade i sig allt. När vi kom dit så kissade hon och vi gick in. Inne hos veterinären fick vi vänta en stund och jag satt och lekte med henne på golvet. Då märktes det ingenting. Sen kände veterinären igenom henne och sa att hon var jättefin och att hon inte kunde känna något alls (förutom att hon hade vassa bissingar). En lättnadens suck! Gud, vad jag var olycklig. Det kändes som om jag hade trampat hårt eftersom jag snubblade och inte hade balans. Det var nog en liten ängel som ville oss väl där.

Veterinären sa att hon hade tagit emot någon slags kamphund en gång som ägaren hade ramlat på. Hunden hade inte sagt ett pip och ägaren trodde inte att det hänt något. Men så började hunden att halta och då visade det sig att ägaren hade landat med knät på höften och att den hade brutits. Men en sån hund visar inte att den har ont. Då är jag faktiskt glad att de skriker som galningar, då är man i alla fall mer vaksam.

När vi sen kom hem märktes ingenting och Miso var lika glad som vanligt. Vi har busat lite och tränat lite på kontakt, handtarget och pallen. Jag är så otroligt tacksam att det gick bra med lilla benet.

På eftermiddagen gjorde jag sällskap med grannen som skulle ut med sin hund. Jag fick en vagn av henne som jag kunde lägga Miso i. Först var det ingen hit alls men sen somnade hon och sov gott under hela promenaden. Grannens 10-åriga dotter och hennes kompis tyckte det var fantastiskt roligt att dra hund i barnvagn så då slapp jag det också ;-)

Wilma var så rolig för hon sprang fram och kollade ibland att Miso låg där. Det är noga att hela flocken är med (hur oönskade de än är till att börja med ;-). Miso kryper gärna upp hos Wilma och ligger så nära hon kan. Jag tror att Wilma tycker att det är riktigt mysig, för hon går och lägger sig i sin bia även om Miso ligger där först. Eller också är det för att hon inte ser henne eftersom bian och fällen är svart. Ibland måste jag känna efter med handen om det ligger en liten svart hund där också :-)

Det är dock inte så länge till som de kan ligga tillsammans i Wilmas lilla bia. Idag hos veterinären vägde jag Miso och hon har gått upp 1 kg sen hon kom hit. Nu väger hon 5,3 kg. Inte undra på att jag har ont i ryggen.