Det var en fantastisk höstdag idag. På eftermiddagen tog jag hundarna och åkte till Velamsund för att lägga spår. När jag kom dit så upptäckte jag att de sköt för fullt på skjutbanana. Det är ju älgtider och skjutövning för alla jägare tydligen. Jag lade ett ca 400-500 meter långt spårt till Miso. Wilma fick ett superkort och enkelt bara för att se om hon skulle ta det trots pangandet.

I väntan på att spåren skulle ligga till sig så gick vi en prommis genom skogen och ner till Velamsunds gård. I skogen hördes skjutbanan väldigt mycket. Wilma var uppmärksam men inte rädd. Hon gillar det inte men har ingen tendens till att fly.

Att ta spåret var inget promblem för Wilma, skotten var iofs ganska lång bort. Men hon var helt klart fokuserad på spåret.

Miso tog sitt spår utan problem. Hon slår mer än Wilma och kollar liksom av spåret mer, Wilma går nästan uteslutande rakt fram i spåret och med färre avvikelser. Men det kändes ändå som om Miso visste var spåret gick och vad hon höll på med, men var tvungen att kolla av att det var rätt (och ta en kisspaus). Sista vinkeln låg precis innan en tvär brant och var lite klurig. Där kom hon nedanför branten så där fick jag hjälpa henne upp tillbaka för där gick det inte direkt att ringa.

Miso arbetade väldigt bra och jag behövde inte styra upp/vänta in eller gå något steg i rätt riktning för att hjälpa henne. Hon jobbade hela tiden och letade sig fram till spåret på ett metodiskt sätt. Det var länge sedan vi lade några spår och liksom med allt annat så behövs det såklart mängdträning.

Jag tror Wilma har blivit en så bra spårhund dels tack vare att hon har fått spåra på alla möjliga underlag och i terrängbyten, dels för att vi spårade var och varannan dag när hon var yngre.

Jag har tänkt att prova lägga spår i garagehus eller på parkering innan snön faller, bara för att se om Wilma kan lösa det. Vore kul att lägg ett spår i Sturegallerian eller nåt för att se hur svårt man kan göra det :-)