Vi började morgonen med en drygt 1,5 timmes promenad. Jag tog med mig nya sparken och rejsade fram och tillbaka på isen .

      Det här var precis innan jag kraschade in i Peter :-)

Hundarna sprang med mig, bra motion för dem. Mallis orkade inte riktigt till slut. Hon är riktigt snabb när hon sätter fart, men bara i korta spurter. Wilma däremot kan springa, och springa och springa. Hon blir aldrig trött. Pensionärerna tyckte inte riktigt om den nymodiga designen på sparken "men var ska man sitta då?!". Man ska inte SITTA, man ska SPARKA! Sa jag och svischade förbi. I morgon ska jag testa att sätta på skidorna och se hur bra det går att köra med dem.

Sen gick vi hem åt frukost och svidade om för en skidtur. Meningen var att vi skulle på skridskor ha testat skärgårdsisarna, men vi tyckte att det lät lite osäkert med väder och isprognos. Istället blev det 4,5 km för mig och en mil för Peter i skidspåret. Jag kan inte säga att jag tycker att det är det roligaste jag vet. Jag har en urusel teknik. På platten kan jag köra ikapp folk av ren ilska, men i backarna går det bara utför, fast bakåt. Alla andra SPRINGER förbi mig medans jag saxar upp. Jag blir så ARG. Men det är säkert bra för konditionen...

När vi kom hem så var Wilma sugen på att gå ut (man får inte ha med hundar i spåret), så då tog vi en lång promenad. Den blev nästan 2,5 timme lång och det hann bli mörkt. Nu har vi precis kommit hem och fått lite halloumi. Nu har jag med gott samvete sjunkit ner i soffan och kommer nog inte att lätta härifrån på ett tag.