Jag älskar fisen, eller som hon nu kallas "farten". Mina fyndiga kamrater har döpt om henne eftersom hon numera faktiskt har just FART. (För er fina människor som aldrig gör det, i alla fall inte utomlands, så är fart på engelska samma sak som fis ;-)

Idag tränade vi jakt med gänget. Vi träffades i hästhagar, utan hästar men med hästbajs. Det gick dock bra, inte en antydan till käkande. Vi satte upp tre "stationer". Ett närsök och linjetag lades ut. Hundarna såg kanske att var några stycken som preppade områdena, men vi visade inte direkt på. Så lite halvdolt kan man nog säga att det var. Vi körde en hund i taget och man fick välja vad man ville göra med sin hund. Innan linjetaget kastades en störningsdummy.

Miso sneglade lite åt den men sprang sen rakt ut på linjetaget. Jag hade lagt ut fem dummysar i en linje. Hon sneglade även lite på de andra efter att hon hade snabbt tagit en, men lät dem vara och kom in till mig. När hon kom till mig så gjorde hon en stor båge som för att springa och kolla in markeringen. Jag stoppade henne och hon kom in till mig och lämnade av. Sen fick hon ta markeringen och det gjorde hon utan problem.

På närsöket så sneglade hon återigen åt det håll markeringen kastats, jag gick framåt några meter och då kunde hon springa rakt ut och sökte. Funderade en liten stund om hon skulle rationalisera och ta med flera dummysar på en gång, men kom sen in med bara en.

DUBBELMARKERINGAR

Sen körde vi dubbelmarkeringar en hund i taget. Det blev lite svårt då markeringarna kastades ovanför en liten backe. Hundarna såg alltså att något flög i luften, men inte när det slog ner i marken. Från deras håll såg det alltså ut som om dummyn kunde ha slagit ner var som helst, snett före eller efter kastaren.

Miso sprang alldeles för långt ut, 20 meter snett bakom kastaren. Susanne som kastade tyckte inte att hon kopplade på nosen, utan sprang mest. Då Miso försökte byta område till den andra kastade, sade jag åt Susanne att hindra henne. Har hon valt ett område så ska hon hålla sig där och lita på sin markeringsförmåga.

Dummyn hade hamnat i ganska högt gräs, och mycket längre fram än Miso var. Jag kallade in henne igen och Susanne fick kasta om lite enklare. Vi pratade om detta efteråt, om vi hade gjort för svårt och hur lätt man ska göra. Hundarna måste ju få lyckas men det får ju inte heller vara för enkelt.

Wilmenlund är ju stollig, men så glad att få jobba. Men hon får ju göra lite som hon gör utan att jag bryr mig. För hennes del är det bara på skoj. Och hon är ju så söt så hon får stolla sig så länge hon inte förstör för de andra. Jag älskar min flattifnatt och min stollare!