Jag tycker att jag har tränat så mycket på att dämpa Wilmas stressnivå, men ibland går hon upp i sån stress så att hon skriker och då finns det inget jag kan göra för att dämpa henne. Det är lätt att misströsta och undra om det verkligen aldrig ska bli bättre. Men om jag jämför nu med för två år sedan så har vi kommit långt även om det ibland inte känns så.

När min mor kommer så har hon så hög förväntan och varvar upp 190 knyck. Jag har gett förbud mot bollkastning för att inte bygga på ännu mer stress. Svårt både för min mor, Wilma och Peter att riktigt greppa :-( Igår kväll så skulle vi gå en promenad jag, mor och Wilma. Wilma stretade och drog och skrek. Hon är totalt orädd för mamsens permobil men det finns alltid något orosmoment runt förflyttandet av den. Igår var det något, kanske att hon ville gå först och ha koll på mor. Hon verkligen skrek, folk måste tro att jag misshandlar henne.

När det var som värst kom hatobjekt nummer ett, en 2-takts moped. Just den här framfördes av en dam som ALLTID ska stanna och prata (när hon och hennes ännu mer pratsamme man kommer så tar Peter omvägar). Även denna gång stannade hon med sin jäkla moped och jag sa något om att Wilma är rädd för mopeder. Då stannar människan och stängar av mopeden! Jag skulle ha sagt att Wilma inte tycker om mopedförare så hade jag kanske sluppit prata med henne :-( Vi utbytte den sedvanliga meningslösa och totalt ointressanta konversationen (jag vet att jag låter hemsk).

Sen fortsatte vi till fotbollsplanen. Där hade Wilma lugnat ner sig så mor fick kommendera mig på några moment. Läggandet gick jättebra, inkallningen likaså. Men på ställandet så satte Wilma sig, två gånger. Sen gjorde vi om två gånger till och då gick det bra, jag avslutade med en inkallning med bollbelöning.

Vi fortsatte sen promenaden och Wilma fortsatte att streta och stressa upp sig (från att ha strax innan ha varit cool och fokuserad). Det toppades av hatobjekt nr 2 motorcykel, en moped och slutligen hennes hatobjekt, en fullkomligt fredlig stor lurvig hund som aldrig säger ett pip. Vi det laget var Wilma så högt upp i stress så hon skrek igen och jag var superfrustrerad. Till sist hade jag lust att lämna henne där på gatan, jag släppte kopplet i ren misströstan och då gick hon snällt och fint bredvid min mor i permobilen och stannade ibland för att se att jag hängde med. Snacka om att min frustration fortplantade sig via kopplet.

Innan denna katastrofpromenad så hade vi haft besök av en helt främmande hund här hemma och Wilma var supercool och visade en massa lugnande signaler för den hunden som var ganska rädd av sig. Ibland är det svårt att förstå sig på Dr Jekyll och Mr Hyde.

Tidigt på morgonen innan moderskeppet anlände så gick vi en 2-timmars promenad och stannde och körde lite linförighet. Wilma var alert och med på noterna. Vid tennisplan stannade vi och gjorde ett spontant närsök där Wilma fick leta tennisboll. Hon hittade som vanligt en djupt ner i intrasslad i höggräset (jag hade med en boll utifall hon skulle dra nitlott).

Wilma kan var en fantastisk alert och arbetsglad hund som snabbt löser alla uppgifter utan problem och andra gånger flippa ur totalt, gå upp i varv, stressa eller stänga av helt. Jag undrar ibland om jag gör rätt som tränar henne som jag gör eller om jag bara skulle låta henne vara och inte ställa henne inför så många nya utmaningar? Jag inbillar att det är bra träning för henne, men det kanske är så att jag måste tagga ner lite vad gäller tävling och ambitioner.

Detta blev ett otroligt splittrat och svamligt inlägg, men det är väl ungefär som jag känner mig just nu.

 

lotta med Juni ,Cola o Tuvaluva

6 augusti 2009 08:00

man har ju bara så svårt att tänka sig wilma sådär..hon va ju så lugn när vi träffades!Förstår att det är frustrerande!
kan inte tänka mig att det förvärrar henne att träna osv...MEN,p säger att det blir dumt ibland när tävling närmar sig..för börjar något moment att krångla så blir man så frustrerad o det är såå lätt att köra på förmycket!man kanske måste kunna stå över när det känns som om man blir för frustrerad o ivrig själv..men det är ju inte så lätt. tror dock inte att hon skulle va lugnare hos nån som bara promenerade, känns som om hon skulle ha ännu mer energi att lägga på moppar o dyl..kanske bli sån hemma oxå..men jag bara gissar..känner ju inte wilma alls ..många kramar Lotta

http://www.juniocola.bloggagratis.se

 

Stina & Tengel

6 augusti 2009 10:02

Åååå Karin! Jag förstår precis hur du känner - ibland när jag läser din blogg känns det som att läsa om mig o Tengel!

Tengel mår bra av att träna - han är smart och löser alla knepiga uppgifter, ibland perfekt, ibland på hans eget vis... Han älskar att jobba, men helst efter eget huvud!

Men jag inser mer och mer att alla hundar inte vill tävla! Tengel kan gilla det om han får köra "scooby style" , vilket inte ger nå höga poäng, men han är glad då... Men oftast hatar han det och jag har bestämt mig för att ett första pris i 2'an, sen lägger vi av!

Det finns så mkt annat att göra där vi båda är glada och kan "jobba" utan frustration! Han älskar att spåra, springa brevid cykeln, söka efter dummisar, kasta frisbee...

Jag har Raiko som älskar att tävla och verkligen samarbetar med mig så varför ska jag tvinga Tengel till något som han aldrig skulle valt själv?

Jag beundrar dig som lägger ner så mycket energi på Wilma o er träning! När jag läser din blogg o tänker på mig o Tengel känns det ibland som att jag bara gav upp o skaffade en annan hund att tävla med... Men jag är övertygad om att jag gjorde både mig o Tengel en stor tjänst när jag skaffade Raiko!

Jag menar inte att du genast ska skaffa en annan hund att tävla med! Men jag tror att du måste hitta en nivå där du o Wilma kan mötas, så din frustration kan försvinna och du istället kan lägga din energi på att hjälpa henne i hennes frustration och ångest!

SUPER STORA KRAMAR FRÅN OSS!!! Stina & Tengel

 

Susanne o Pebbels

6 augusti 2009 10:28

Jag har ju sett er träna många gånger och jag VET att ni är superduktiga. För mig känns det bara som att Wilma är trött på momenten och om jag var du skulle jag inte träna mer på ettan, utan ta det lugnt, pausa ettan, köra lite tvåan och pyssla med jaktövningar och bara åka och starta henne i V-ås, för hon kan!!


Jag förstår att det måste vara jobbigt för dig med de vardagsituationerna som stressar upp henne.

Har du testat att klicka bort stressmomenten?

Kramis

http://hundtraningen.blogspot.com

 

Susanne o Pebbels

6 augusti 2009 10:37

Har du tid att träna ikväll? Har för mig att du inte kunde förrän fredag men jag dubbelkollar.

Jag slängde ut frågan till Helena också och hoppas på att någon av er, men helst bägge, nappar på det ;)

Kramis

http://hundtraningen.blogspot.com

 

Kärran m jyckar 4

6 augusti 2009 10:48

Hej!

Kom hit från Lizzies sida. (Har varit här tidigare, då kanske från Juni o Colas sida. Detta var ett oviktigt vetande. ;))

Jag känner så väl igen mig med hur du beskriver din frustration över hund, träning och tävling.

Tala om va billig min Gromit var igår. Och ärligt talat så kom en och annan tår när jag åkte hem från gårdagens träningspass...

För övrigt håller jag helt med Lotta här ovan.

Tack för att du skrev om detta. Nu känner jag mig inte lika ensam. Men det är väl "bara" att envist jobba på. Och försöka hitta lösningar.

Glada (Eh.. ?) svansviftningar!

PS. Tjusiga smultron! :) DS.

http://www.storolillnos.dinstudio.se

 

Helene, Wallander & Beck

6 augusti 2009 10:49

Kära vän, förstår att du är frustrerad kanske mer frustrerad än Wilma själv.

Det jag tror du måste göra är att pröva dig fram och hitta vad som verkar vara bäst för Wilma. Kanske skall du bara fokusera på ett område ett litet tag nu (t ex lydnaden där ni kommit så bra igång nu). Men du känner din hund allra bäst och vad jag förstått så är hon för det mesta väldigt arbetsvillig och med på noterna.

När Wallander var yngre hatade han skateboardåkare (blev skrämd som valp) men jag har "utsatt" honom för dom, först på behörigt avstånd och sedan närmre och närmre och idag bryr han sig inte ett skit om dom. Kanske har du/ni redan prövat detta för?

Jag har oxå funderat lite på vaför Wallander blivit så "olydig" har väldigt svårt att stanna kvar i vissa läge när jag lämnar honom och när jag skall ta tillbaka honom så håller han sig på behörigt avstånd från mig, går jag mot honom så backar han och tror att vi leker. KAN DET VARA SÅ ATT VÅRA ÖGONSTENAR ÄR INNE I 3-ÅRS TROTSEN?

Jag hoppas att Wilma inte är lika billig idag :-)

Kramizar

http://wallander.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Några reflektioner efter senaste tidens hundträningar och kurser. Jag har de senaste åren fått lov att tänka om, tänka nytt och tänka om igen. Knappast någon rymdforskning, men här är mina funderingar i alla fall.   Jag läste häromdagen om en psy...

LABBEKLUBBENS WT Igår var det Labbeklubbens WT i Norrtälje. Jag och Miso började storstilat på ruta 2, en enkelmarkering och kammade hem en 20-poängare. Vidare på ruta 3 fick vi 17 poäng, vilket jag tyckte var snålt eftersom hon sprang rakt ut och ...

Efter långt tävlingsuppehåll så har jag nu tävlat med båda hundarna.   Förra söndagen debuterade jag och Wilma i agility utanför klubbens trygga "väggar". Peter var med som sällskap. Vis av gamla erfarenheter placerades han och Miso på ställe vid...

Igår åkte vi 3 timmar upp till Hälsingland och Eva Thorén Söderström och hennes fantastiska Edsäng. Lite galet att åka så långt kanske, men vi hade en jätterolig dag och tränade i sju timmar med några pauser för fika. Det blev nästan som ett WT med f...

Det var så länge sedan nu jag var inne här så jag nästan har glömt bort att jag har en blogg  . Det har runnit en hel del vatten under kölsvinet sedan sist.   Det har hänt mycket på hundträningsfronten. Vi gjorde några försök att starta i rallyly...