Spårhunden lämnar ifrån sig apport.

Vi var fem stycken i morse som träffades i Velamsund för att lägga spår. Eftersom jag trasslade in mig snitslar och strulade förra gången så bestämde jag mig för att köra utan snitslar. Jag fick dessutom för mig att Wilma tittar efter dem. I vilket fall utan snitslar får jag lita helt på att Wilma hittar, även om jag har ett hum om vart jag har gått. Jag är bättre på att komma ihåg vart jag har gått när jag inte har snitslarna att förlita mig på.

I vinklarna gick jag först förbi vinkeln i två meter och backade sen tillbaka och vinklade där jag hade tänkt. På så sätt får Wilma träna på att hitta tillbaka till spåret då det plöstsligt tar slut. Det blev lite svårare för henne i vinklarna. Hon gick rakt fram och sen i lovar fram och tillbaka innan hon kom in på spåret efter vinkeln. Helst hade jag velat att hon hade backat tillbaka i spåret för att hitta vinkeln. Mycket handlar det nog om att lära sig läsa hundens kroppspråk, när den har tappat spåret, hur den ser ut när den hittat apporten (det kan ju hända att de kliver över den...), när den har tappat spåret och ägnar sig åt annat än att leta tillbaka till spåret.

Som vanligt så la jag spåret där det var som brantast (aldrig riktigt meningen). Det finns ju en vits att göra det lite svårt för Wilma, in under granar, upp på stenar etc. Men det kan bli en ganska vådlig tur för mig. Det går ju bra när man lägger spåret, men med en ivrig hund i lina kan det bli spännande. I början hade hon väldigt bråttom, men sista benet så gick hon lugnt och metodiskt fram. Några gånger tänkte jag att nu har hon virrat bort sig, men hon hade full koll och hittade alla apporterna.