I går var jag på Kolmården och klappade varg, en födelsedagspresent från Peter. Vi kom dit tidigt och tittade runt i parken först. Det var minst 35 år sedan jag var där sist. Lite förmätet att säga kanske, men efter att ha åkt safari i Krügerparken i Sydafrika så är det lite futtigt att se djuren på Kolmården.

Men att vara inne hos vargarna är en fantastisk upplevelse. De är på så många sätt lik hundar i sitt beteende men även om de är socialiserade så känner man att det är vilda djur. I Kolmården finns tre vargflockar. En med tre tikar och tre hanar, en med två hanar och en med 9 hanar födda i maj förra året (från olika kullar). Det var den sista gruppen vi fick träffa.

En av vargarna var extra social och framfusig. Han tyckte att mitt hår var väldigt mysigt och borrade in nosen och nafsade lite. Han nafsade mig i ryggen och tog sen ett riktigt hårt kärleksnyp i min arm. Då fick jag säga åt djurskötaren att de måste ta bort honom för det började bli lite väl kärvänligt. Jag har en liten svullnad efter det nypet kvar på armen. Men det kändes aldrig hotfullt, bara lite väl närgånget.

Innan vi gick in så fick vi lite information om hur vi skulle göra inne hos vargarna. Inga lösa snoddar, örhängen etc. Väskor fick vi lämna utanför och kameror skulle hängas runt halsen eller handleden. Vi fick extra förmaning att inte lägga ifrån oss något på marken eftersom vargarna var riktiga små tjuvar.

Det nästan första som hände var att en av killarna i gruppen lade ifrån sig sin filmkamera på marken. VIPS! så var det en varg som hade tagit den och sprang triumferande iväg med den tätt följd av resten av flocken.

Guiden sa att han kanske skulle få tillbaka kameran men hon kunde inte garantera i vilket skick. Jag tänkte i mitt stilla sinne att han fick skylla sig själv. Vi gick efter flocken för att se om vi kunde få dem till att komma fram igen. Då fick vi se en av vargarna högst upp på en bergknalle, stolt med kameran hängande ur munnen.

Djurskötaren lyckades efter mycket om och men få tag på kameran, men då hade den dessutom fått sig ett bad i en gyttjepöl. Undrar om det gick att rädda kassetten i kameran? Hade varit häftigt om kameran var på när de snodde den, då hade han kanske kunnat få lite riktiga vargactionbilder.

De två djurskötarna provade att yla för att se om de kunde få med vargarna på noterna. Men de var redan så uppe i varv efter incidenten med kameran så de blev helt uppspelta och omringade en av djurskötarna och skulle pussas alla på en gång.

Tyvärr så fick jag inte några bilder på mig själv med vargarna. Det var en tjej som erbjöd sig att fota med min kamera precis på slutet, men vi hann inte riktigt eftesom alla måste gå ur hägnet tillsammans.

Innan vargarna var vi på delfinshowen. Det är så häftigt att se hur de hanterar djuren med hjälp av handtecken och signaler. Och man förstår hur många timmars träning det ligger bakom. Det vore så kul att vara med och se hur de tränar in nya moment.

Kanske om jag är snäll att jag kan få en sån present någon gång :-) (Synd att Peter inte läser min blogg).

Från att ha glassat runt i segelbåten utan särskilt mycket fysisk ansträngning utom en och annan kryssning i mycket vind, till att skotta och förflytta lerjord på tomten, har försatt kroppen i chocktillstånd :-) Jag är igång hela dagarna i trädgården och för att vara säker på att inte få för långsamt så har jag dessutom satt igång projekt renovera arbetsrum. Det är ju så bra att ha många projekt på gång samtidigt... Ja ja, det som inte dödar härdar  .

I morse efter att jag hade tränat hundarna så släppte jag dem lösa så de fick rusa runt lite tillsammans på egen hand. Miso är jättebra för Wilma. Miso är en snäll och glad hund, orädd och utan några större bekymmer i världen. Wilma kan ju säga ifrån rätt så omedelbart om hon inte vill ha någon hund inpå sig (utan att vara elak). Det är t ex inte många hanhundar som försöker komma inpå en andra gång om inte Wilma själv känner för det och har sagt ifrån en gång   .

Med Miso är det annorlunda, givetvis även för att hon har vuxit upp med Wilma. Men hon låter sig inte avskräckas så lätt och nu har de börjat att leka tillsammans. Wilma springer som en galning och Miso jagar efter men har ingen chans att hänga med i de snabba svängarna. Det blir rätt så många magåkningar i gräset. Wilma har dessutom tagit på sig att hålla Miso ren, ögonen ska hållas rena från kladd, rumpan likaså och emellanåt genomförs en fästingkontroll. Miso tror ju alltid att det är lek involverat och tuggar lite tillbaka, men låter sig till en viss gräns bli ompysslad av Wilma  .

Jag är glad vi har fått Fisen i vår familj. Hon är alltid beredd och bjuder in till lek, men kan även läsa hundar som inte vill och går då åt sidan (Med undantag för Wilma då som hon inte låter komma undan så lätt). Häromdagen kom Miso med en stor vedklabbe från grannens vedförråd. Äntligen får vi lite användning för den där hunden, var Peters kommentar. Skämt å sido, han är nog rätt så förtjust i henne  .  Även om hon är mattes lilla flicka. Hon vägrar att gå med Peter några längre sträckor och de kommer bara till grannens brevlåda om hon vet att jag är hemma. Kanske är det så att han inte försöker så värst mycket? Men det där måste hon ju komma över.

Wilma är en riktig karaktär. Hon tittar ju aktivt på TV och reagerar på djur. Hon t o m reagerar på de tecknade vargarna i apoteksreklamen, de som t o m pratar människospråk! Idag regerade hon på när de visade en bild på en huvudlus på Rapport. Inte undra på att hon kan ha svårt att koncentrera sig då det är mycket runtomkring på tävlingar om hon t o m reagerar på dessa saker på TV! Men vi tränar i alla fall på. Nu har hon börjat att förstå inkallning med ställande så vem vet, kanske vi försöker oss på tvåan i alla fall fast jag har varit tveksam till att tävla något mer med henne. Inget är hugget i sten, ja utom möjligen mitt spett när jag försker få ner stängselstolparna...  

Köpte fårstängsel till tomten och satte glad i hågen igång att förbereda för att sätta upp det. Har inte tänkt på att vår tomt hade så många träd, som står på berg. Hela Nacka är ju ett backigt och bergrikt, varför skulle vår tomt vara ett undantag?! Misströstade ett tag när varje tag med spettet mötte en klang av sten. Men så fick Wilma något ryck och rusade ner på vår uppfart och skällde ut en Schäfer som gick förbi med sin matte och då kom jag ihåg varför jag vill ha stängsel. Det ska bli så skönt att slippa ha hundra koll hela tiden. Ett plus i kanten är att vi nu har ved till nästa vinter också, ska bara klyvas. Och jag har fått mig ett rejält motionspass, välbehövt.

Igår var vi på släktträff i Uppsala. Mostrarna, kusiner, kusinbarn och alla respektive. Det var två andra hundar där också, Bamse 6 år en blandning mellan BC och Samoyed och Alice 5 månader gråhund. Miso gav sig glatt in i umgänget, vilket gjorde att Wilma fick vara ifred och höll sig lite på avstånd. Alice var dock väldigt nyfiken och rantade hela tiden efter, tills Wilma valde att hoppa in i bilen och ligga där. Då hoppade Alice på Miso istället och hon är ju inte sen att leka. De jagade och tuggade på varandra hela kvällen. På slutet låg det lite lojt bredvid varandra och tuggade. Bamse var lite för på och skulle rida på Miso hela tiden. Hon trodde att han ville leka och fjantade runt honom. Vi hade två trötta hundar med oss hem sen.

Eftersom både min kusins man och min mosters man jagar så blev det ganska mycket jaktsnack, hundträning och deras erfarenheter av jakthundar. De använder mest stötande och ställande hundar men även retrievers. Det blev även björnjaktprat. Intressant att prata med människor som ägnar sig åt praktisk jakt. De är lite frågande när man säger att man tränar jakt men inte jagar :-)

Jag försöker att bli lite duktigare på att träna hund. Med Miso är det fortfarande mycket stadgeträning. Och så fortsätter vi att fila på fotgåendet, vilket vi inte har kommit särskilt långt med. Har även kört inkallningar och det går bra att sätta ner henne och gå 16-20 meter och sen kalla in. Hon kommer i full kareta, men har ännu inte några ingångar. Jag har övergått mer och mer till lekbelöningar eftersom Miso inte tycker att godis är så mycket värt. Jag tänker att om jag ger en godis och sen leker så kan jag höja även godisvärdet.

Jag använder godis i dirigeringsövningar och då fungerar det bra, för då får hon ju SPRINGA och hämta, springa är kul! Hon börjar att ta dirigeringar riktigt bra, men jag upptäckte att hon var beroende på att jag gick ut till skålarna varje gång. Nu ska jag lägga i båda skålarna (höger/vänster) varje gång så att hon varannan gång inte ser att jag lägger ut något. Det bästa är ju att ha någon som vaktar skålarna då.

Nu ska det väl bli lite mer ordning på träningen i och med att livet återgår till det normala efter semestern.

Jag älskar En annan del av Köping! Ja, fyfan som Tobbe skulle säga.

Min äldsta bror som var tvungen att byta blöjor på mig när jag var liten bebis (jag förväntas fortfarande vara tacksam) fyllde i helgen 50 år. Han är den enda person jag kan tänka mig som får en bensintank till en gammal Cortina i 50-årspresent. Ingen visste vad den stora blanka grunkan som prydde sin hedersplats på presentbordet var. Men min bror var överlycklig, världens bästa present från sonen, och världens bästa kalas om ni frågar honom.

Wilma var också lycklig. Det bjöds både på skinka, fläskfilé, rostbiff och en hel del annat som kom hennes väg. I ett stort sällskap så är det lätt att se vem som matar/mutar hundarna. Wilma såg dessutom till att hitta någon som kliade henne hela kvällen, hon kan charma in sig den hunden. Speciellt hos äldre män.

Dagen innan när vi skulle handla mat så stannade Peter utanför affären med hundarna. Ett äldre par kom fram till dem och de frågade om Wilma var en tollare:

- Hon är så lik vår hund hemma...

- Jaha, är det också en tollare, frågade Peter.

- Nej det är en gatukorsning, mellan Leonberger och Karelsk Björnhund... Ja hon är ju mycket större, och så är hon svart/vit... men de är så lika...

  ...

- Typ svans och fyra ben då, sa Peter

Wilma knappt 15 kg äter i alla fall som en björn.

Nu har stadgeträningen av Vilja trappats upp. Igår var jag, Peter och hundarna med när Vilja skulle tränas. Perfekt att slå fyra flugor i en smäll. Peter fick agera skytt och Vilja och Perra gick efter och skötte sig. Helena höll koll på Miso och Lystra som fick träna passivitet i skogen. Jag och Wilma hade med oss GPS:en och gick 500 meter bort för att träna bort skotträdsla.

Eftersom man aldrig vet hur mycket naturen påverkar hur mycket det hörs så valde jag att gå ganska långt bort för att sen kunna minska avståndet. Det hördes inte så mycket på 500 meter så jag gick tillbaka 50 meter. Wilma hade inga problem att gå mot skottet utan snarare stretade som för att komma tillbaka till de andra. Vi stannade dock på 450 meter. Wilma var hela tiden uppmärksam på skotten, men visade inga tecken på stress. De sista skotten gjorde jag ett litet godissök i ett träd. Hon letade, men var vaksam. Efter att skotten var avklarade gjorde jag en kort dirigering. Wilma sprang ut, kollade mot skotthållet och kom sen tillbaka med leksaken. Alltså inte helt avslappnad men inte heller helt avtrubbad vilket hon brukar bli. Hon brukar sluta att arbeta helt.

När vi sen gick tillbaka så släppte jag henne och hon sprang före mig en bit mot de andra. Hon fick även bada på vägen (vilket visade sig vara ett misstag, då det var i ett lerigt illaluktande träsk). De sista 100 metrarna så skickade jag henne på en liten budföring till Peter. Då hade hon redan släppt tanken på skotten.

Vi kommer att fortsätta att befinna oss på 450-500 meter tills hon helt kan slappna av och arbeta. Först då kommer jag att flytta närmre. Det vore så fantastiskt om vi kunde få Wilma att åtminstone acceptera att det pangas, även om hon aldrig kommer att älska det. Dels för hennes skull att hon inte behöver må så dåligt, dels för att man kanske kan göra lite fler saker, som viltspår och bruks. Men det är en lååång väg dit.

Vilja skötte sig jättebra, hon är så duktig och helt upptagen av sin husse, fast det tidigare är Helena som har tränat henne. Systrarna Bus är helt oberörda av skott, vilket för min del känns otroligt skönt. På Flatfestivalen gick jag i skogen med Miso där det på vissa ställen pangades riktigt högt, men hon visar inga tecken alls på att vara berörd. Snarare är det så att systrarna redan har fått förväntan på att något roligt händer då mamma Vilja går bort med husse och det pangas. Och då har de ändå aldrig fått göra något alls, förutom att vara fastbundna vid något träd och vänta. Tänk vad mycket som finns genetiskt.

Idag träffade vi Susanne och Pebbles för att lägga personspår. Det tar tid att lägga spår til fem hundar, även om Pebbles och valparna fick korta spår. Misos spår blev lite kort och konstigt eftersom jag efter ca 40 meter upptäckte att det dök upp en stig och jag inte ville lägga leksaken efter stigen. Sen var det bara kanske 40 meter till nästa stig som skulle korsa mitt spår så jag valde att gå upp på en liten höjd och där tog spåret slut. Till en början så spårade hon inte alls utan yrade runt en stund. Sen kom hon på spåret och hittade den första leksaken. Efter att hon tagit den så började hon jobba bättre med näsan och jag kunde se att hon faktiskt spårade. Sen är det ju lite saker som kan verka skumma som måste kollas in på vägen, men hon spårar i alla fall. Det är bara bra att de tar det lungt och metodiskt tror jag för sen kommer farten och trycket på linan att öka vartefter.

Wilma är ju ett bra exempel på det. Idag fick hon ett ganska kort spår, kanske 450 meter. För om vädret tillåter i morgon så har jag tänkt att prova att lägga ett riktigt långt spår, för att se hur mycket hon orkar med. Wilma plockade i alla fall alla apportpinnar idag och kom in med dem  .

Tack för sällskap Susanne och Helena. Suss, nästa gång vi träffas får du ha en liten agilitykurs med mig och Wilma :-)

Igår kom vi hem efter ca 1,5 veckas segling. Fantastisk segling med mycket sol och vind. Vi har även haft trevligt sällskap med oss och varit på Flatfestival och frotterat oss med kända och okända. Miso och Wilma har skött sig exemplariskt ombord, till och med när det lutade rejält fann de sig och låg snällt och sov.

Mina älsklingar.

En dag kryssade vi i ganska hård vid i den trånga Husaröleden, med en massa (förmodligen lätt irriterade) motorbåtar som var tvugna att väja för oss. Mycket navigering och man måste vara alert hela tiden, vilket är roligt. Hundarna fick finna sig i att ligga bredvid varandra i sittbrunnen, ganska trångt ibland tyckte Wilma.

Efter att vid varannat slag har blivit mosad av Miso så lade sig Wilma ovanpå istället. Miso verkade inte bry sig nämvärt. Hon har utvecklat några nya intressanta sovstilar.

Peter njuter av rolig segling.

Miso har även upptäckt att det är mysigt att ligga i förpiken med mig och Peter. Det är redan trång som det är och med två hundar blir det nästan outhärdligt varmt. Hemma igen så är det golvet som gäller igen.

Miso har blivit riktigt duktig på att ta sig runt om bord. Hon är fortfarande väldigt mammig och följer mig som en skugga. Men nu har hon börjat att följa med Peter också. Förr när han försökte ta promenad med Wilma och Miso så stannade hon var 10:e meter och ville hem till mig. Nu följer hon villigt med. Jättebra att hon har börjat förstå att hon har en husse också.

I helgen som var så slöt vi upp med Helena och Perra på Gålö Havscamping, där Stockholm Östra höll sin Flatfestival. Jag hade bara anmält Miso till utställning på söndagen. Helena hade anmält Lystra till viltspår och paret som höll i prova-på-viltspåret var snälla och lade ett extra till Miso. Hon har aldrig tagit ett viltspår förrut eftersom jag har tänkt att hon ska förstå personspår först.

Lystra var mäkta stolt över att ha hittat sin klöv.

Miso var väääääääldigt noggran. Det är nog det långsammaste spår jag har gått någon gång :-) Varje droppe blod studerades ingående. Vid några trånga passager med granklungor och stora stenar så tyckte Miso att det var lite läskigt och började hitta på lite undanflykter. Åt lite gräs etc. Jag tog ett kliv framåt och hon lyckades lösa problemen. Spåret var kanske 150 långt och Miso var väldigt nöjd med att hitta en klöv i slutändan. Den var fiiiin, sa Miso.

Miso tycker att rådjursklöven var mysig.

Min behållning av helgen var dock WT. Perra tävlade med Vilja och hamnade på en hedersvärd 9:e plats av 38 startande. Helena och Perra var väldigt nöjda båda två, inte så mycket över poängen som över hur ekipaget hade lyckats genomföra tävlingen, och utan knallningar som de befarat.

Jag tyckte att jag lärde mig mycket om hur ett WT går till. Hur hundarna jobbar och hur förarna agerar eller inte agerar. Det är bra att åka och titta för som nybörjare är det svårt att veta vad man får göra eller inte göra.

Utställning är inte min  grej tyckte Miso och såg ut som hon stod och väntade på bussen som skulle ta henne ifrån utställningsringen. "Varför ska jag ha papper på att få veta att jag är snygg? Ge mig något att springa efter istället". Miso kom sist i sin grupp, men det var många runtomkring som tyckte att hon var fin. Hon utmärkte sig genom att vara stört av alla tikar och ha mest päls. Jag tycker jämförelsevis att hon ser ut att vara äldre än tikarna i samma ålder. Inte bara i storlek utan även för att hon har mycket päls, fin fana på svansen etc. Helena hade fullt sjå att klippa ner henne från en New foundland till en Flat :-)

Nåja, jag visste ju redan från början att vi skulle satsa mer på Brain än Beauty eftersom jag inte är överdrivet intresserad av utställning. Men det vore såklart kul att höra någon gång att jag har en fin hund, för det tycker jag själv att hon är (kanske huvudsaken). Vi får leta rätt på en domare att ställa ut för som gillar stora ståtliga tikar med vackert huvud och där man inte behöver showa så mycket :-)

Hm...Husse, ska du verkligen äta HELA den däringa mackan?

Peter och Wilma var ganska ointresserade av mitt vänstervarvsspringande. Eftersom vi hade bestämt oss för att vända hemåt igen efter helgen så ville Peter komma iväg så fort som möjligt när vi var klara. Bryggan vi låg vid var inte i tipp-topp-form och det blåste rejält hela fredagen och lördagen. Det blev inte så mycket med sömn de nätterna eftersom man ligger och funderar och lyssnar på gnisslande bryggor och vinden som viner. Eftersom vi hade bestämt oss för att vända hemåt så brydde vi oss inte ens om att byta kläder på söndagen fast det säkert hade behövts. Smutsnivån hade nått botten på nivåskalan. Väl hemma sen fick jag den skönaste duschen på mycket länge :-)

Idag har jag lagt personspår med Miso och Wilma. Wilma fick ett som var kanske 500 meter. Hon tuffar på som ett litet tåg. Jag kan tycka att det går lite väl fort ibland även om jag försöker att hålla tillbaka och hon går fint utan att slå för mycket. Men hon har lite för bråttom och struntar ibland i träapporterna. Nu ska vi träna lite igen på att plocka upp dem.

Miso fick två spår där hon inte hade sett att jag lade ut leksakerna. Spåren var strax under 100 meter långa och hade två leksaker, ett mitt på och ett i slutet. Det tog ett tag för Miso att förstå vad hon skulle göra, hon började att sniffa runt här och där. Jag väntade ut henne och helt plötsligt så började hon medvetet spåra framåt. Jag tror att hon snart kommer att få kläm på det, bara att man byter till sele och lina gör att hon förstår att nu är det något nytt på G.

Vare sig kroppen eller hjärnan fungerar riktigt i den här värmen, allt går i ultrarapid. Igår skottade jag en massa jord, en aktivitet som inte kräver så mycket hjärngympa. Men det var i värsta solgasset och när jag efteråt hade duschat så var jag tvungen att sätta mig och eftersvettas. Friskus och megasvettis. Peter påminner mig om, att för inte allt för många månader sedan så var det polarkallt och 1,5 meter istappar på huset. Då får man ju säga att den här värmen är ganska behaglig.

Någon hundträning att tala om har det inte blivit. Med Miso kör jag korta korta pass, ingångar, linförighet, hopp-stå, ligg, sitt och hålla föremål. Hon tappar snabbt i koncentration och jag får göra få repetitioner och hitta bättre belöningar.

Hundarna ligger mycket på tomten och sover och så går vi ner då och då och badar. Igår träffade vi Susanne och Pebbles. Äntligen sa Miso, en hund som vill lattja lite, jaga och springa som en tok. Wilma är ju lite svårfirtad i det avseendet. Alla tre hundarna badade och fick simma efter lite bollar. Miso har blivit rätt så hårdhänt på sistone. Hoppar upp och är rätt så bufflig. Jag var livrädd för att hon skulle göra Susanne med fina stora gravidmagen illa. När Miso kommer i full kareta har hon noll koll på vad hennes kropp gör, ofta slutar det med en kullerbytta. Nu ska vi träna på att inte hoppa upp på männsikor och att man inte behöver hälsa på allt ochg alla.

Miso är i alla fall en fantastisk numera 23 kg stor liten fis. Helt klart en mammagris som inte vill gå någonstans om hon vet att jag inte ska med. Nu har hon dock börjat förstå vem "husse" är, även om han inte duger om jag finns i närheten. Det är lite lustigt med tanke på att alla säger att Tollare är enmanshundar och flattar älskar alla. Här hemma är det precis tvärtom. Miso är iofs glad att träffa både hundar och människor, men jag kulle inte kunna göra som med Wilma, säga åt henne att gå med någon annan, och hon skulle göra det.

Igår skrämde Miso livet ur oss när vi på kvällskvisten var hemma hos Gerd och Lasse och drack Sangria. Vi satt på deras fantastiska balkong med utsikt över vattnet. Helt plötsligt hade Miso klivit ut på ett plasttak utanför balkongräcket, säkert 3 meter ovanför mark. Det gick så himla fort och helt plötsligt stod hon där. Alla blev ju förskräckta, men försökte att inte reagera för starkt så att hon skulle råka ta ett steg och halka av taket. Någon fick tag på nackskinnet, sen var det koppel på resten av kvällen. Men det är inget problem med Miso. Hon lägger sig ner och sover när det inte finns några andra valmöjligheter.

Wilma har redan börjat att skriva julklappsönskelistan. Högst upp står "kattunge". Husse säger att det inte kommer att hända på en miljon år. Tur att det finns katter att "låna".

Idag har det varit varmt, 28° i skuggan, det har känts som om det skulle börja åska när som helst. Men i morse gick vi ut i stadsparken och tränade lite innan den värsta tryckande värmen kom.

WILMA

Fritt följ - jag kör mycket tempoväxlingar, språng marsch med vändningar, ganska tvära helt om och rusher. Wilma svarar bra på det och måste liksom hänga med. Det fungerar riktigt bra.

Rutan - rutan har ju slutat att fungera, igen. Det blir många varianter där hon tänker för mycket själv och ställer sig lite för långt fram, vid en kon eller vid sidan av. Just nu tränar vi bara att springa rakt fram.

Apporteringen - fungerar klockrent. Bra ut, bra grepp, bra ingång och avlämning.

Inkallning med ställande - Ja, vad ska man säga... hopplöst moment. Nu har jag tagit fram tunga artilleriet. På 10 meter, säger halt och slänger boll över huvudet på henne. Då blir det tvärnitar. Men så börjar hon att tänka själv igen och kommer i för långsam galopp och stannar själv innan jag har gett kommando. Nu måste jag bli stenhård på att det är galopp som gäller och träna kommando "halt" för sig vid alla situationer. Jag tänker prova att sätta stimuluskontroll på "halt" när hon springer ifrån mig, går ifrån mig, mot mig etc.

Fjärren - Igår fungerade den jättebra, snabba skiften och inga ljud. Idag gjorde Wilma alla skiftningar, med med en liten gnussrullning i gräset emellan varje. Vad ska man göra annat än att skratta. Gnuggningen såg riktigt skön ut och Wilma såg ut som "vadå? jag har inte gjort något!".

MISO

Nytt ställe att träna på = sänka kriterierna, kom jag på efter ett tag. Miso ville nämligen lukta i gräset HELA tiden. Godisbelöningar är dessutom inte så stor favorit. När jag däremot tog fram den trasigaste pipisleksaken som nästan inte håller i hop så blev det bättre koncentration och fart. Att hon dessutom belönade sig med en av rutans koner var inte riktigt meningen.

Fritt följ - jag baklänges, snabba belöningar, gick bättre med ny belöning

Ingångar - blev lite svårare med ny gräsmatta och hundpromenerande runtomkring.

Stadga i stående - först med omvänt lockande. Kastade sen tennisbollar runtomkring henne och gick runt henne och ifrån. Hon stod fint kvar med undantag för en gång då jag gick lite för långt bort. Och en gång då hon istället satte sig ner.

Vila - när jag tränar Wilma ska Miso vara kvar på vilostället, sittandes eller liggandes. Jag vågar ännu inte ha henne lös när jag tränar Wilma. Men när vi tränar på at "vila" så tränar eller leker jag med Wilma lite vid sidan av men med fokus på Miso. Vi tränar även på att hon ska sitta kvar då jag knäpper loss henne, tills jag kan gå bort en bit och ge frikommando.

Greppa föremål och trycka i handflata - nu har hon börjat att greppa tenniskorven riktigt bra, jag kan dutta lite lätt på den och hon håller kvar den. Körde först greppa föremål, sen handtarget och sist de två tillsammans. Det går långsamt framåt. När jag sen tränade samma sak med Wilma och istället slängde ifrån mig tenniskorven så kunde inte Miso hålla sig utan var tvungen att sno den framför nosen på Wilma och drog sen iväg med den :-( Inte optimalt, skulle naturligvis sett till att hon inte fick chansen. Det är fortfarande lite för mycket ha-själv.

PETER

Fick rapport från Gotland Runt. De kom i mål 04.10 i natt. Första gången de kommit i mål så att de kunde vara med på regattamiddagen ikväll, synd bara att de inte bokat biljetter... ;-( De trodde kanske inte själva att det skulle gå så bra, förrut så har de kommit i hamn lagom för att se alla trötta seglare sova överallt på bryggor och båtar efter 3 dygn utan sömn och sen ett kalas. Peter var nöjd, det hade blåst lagom och det hade flutit på bra, med mycket spinnakersegling. Nu skulle de ha en egen regattamiddag på båten eftersom de hade massor med mat kvar. Peter är nog nöjd också för nu hinner han hem till VM-finalen i lugn och ro.